Mio!

Du sa att det inte kändes på riktigt.
Visst jag kan förstå vad du menar. Vi ville för mycket och det blev så fel. Under en kort men intensiv period levde vi i någon slags dimmig drömtillvaro om oss. Men det var aldrig vi. Bara du & jag. Kanske hoppades jag lite mer trots allt. Kanske är det därför jag sitter här och gråter över dig.

Nu i efterhand förstår jag att det var upplagt för att någon skulle bli sårad.  Men varför i helvete skulle det vara jag?!