Mio!

Det är med en klump i halsen och en underlig känsla i kroppen som jag säger farväl till denna blogg. Vi har varit med om så mycket tillsammans, Mio och jag. För två och ett halvt år sedan var jag fortfarande tonåring, olyckligt kär, stundvis olycklig och otroligt förvirrad. Mio blev min räddning i många stunder, hjälpte mig att andas och att skingra mina tankar. Men det är dags att gå vidare.

TACK och HEJDÅ.

Och jag minns att jag satt där på en mur vid sjutiden i juni, precis innan solen sänkte sig mot horisonten som jag blickade ut över. Jag var tjugo år och alldeles ensam.

Hur kan man känna en enorm lättnad och en stor gråtklump i halsen samtidigt? Hur går det ihop?

Booom. Vaknar av en smäll och en konstig känsla i magen, jag föll ur sängen, reste mig upp och blickade ut genom ett fönster som blottade en ny höst utanför glasrutan. Hur länge har jag sovit? och var tog sensommaren vägen?

Fan fan jag är för full och allt går åt helvete. Vill knappast bli nykter för då klarnar allt och allt är verkligen över. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Du måste få veta att jag älskar dig och att jag aldrig för någonting i världen skulle lämna dig. Fan att jag är så fucked up, vem orkar leva med mig? inte ens jag själv...

Och du kallade mig för din ängel och du smekte min kind jag hoppas du förstår att jag vill men inte kan. Din lycka är värd hela min lycka och mer därtill.

Vi valde vårt liv över ditt liv. Jag har en miljon ursäkter till varför du dog, men det gör det samma nu. Jag kan inte få dig tillbaka. Tänker ofta på hur du skulle sett ut, vem du hade varit, om du hade gillat samma saker som jag eller om du hade varit pappas älsklingsunge. Jag tänker på alla bus, och all glädje du hade givit mig. Tänker ofta på hur dina första små sparkar i min mage hade kännts, och om du förstod vad jag gjorde mot dig den tredje juni?

Jag ångrar mig så och mitt liv är tomt. Att få vara din mamma i verkliga livet är en avlägsen dröm. Jag är mamma till en liten ängel. Kan inte förstå att jag skickade dig tillbaka när allt jag vill är att spendera mina dagar med dig. Kanske återvänder du en dag?

Jag väntar, och längtar efter dig.

Min spegelbild är ännu så ung. Några skrattrynkor runt mina ögon kan i det närmaste anas, de kommer troligtvis träda fram vid cirka tjugofem. Bakfyllorna är något värre nu än när jag var sjutton, men fötterna kan fortfarande dansa en hel natt utan att förlamas nästkommande dag. Min hud är len och följsam, den passar mina lemmar perfekt. Jag har så mycket kvar att uppleva - händelser som kommer beröra mig, ge mig glädje, skaka om mig, få mig att gråta, skratta, älska, avsky och lära. Det finns tusentals saker som jag hoppas att jag får vara med om (fast jag vet att det inte alltid blir som man tänkt sig.)

En dag kommer jag att vara född lika tidigt som du. Mina knän lika trötta, armbågarna lika grå och ögonen ständigt halvslutna precis som dina blå. Min hud kommer vara papperstunn och prasslig, ömtålig och formlös. Men mitt hjärta kommer ha kännt och levt enormt mycket mer än nu, och min livserfarenhet kommer att vara gränslöst vidsträckt.

En klapp på kinden och ett vänligt ord av en människa som dig, kan vara det finaste man kan få vara med om.

Måste vara stark, starkare. Starkast. Annars går det åt pipsvängen och det vore ju onödigt. Dessutom blir jag, precis som de flesta andra, bra mycket vackrare med ett leende på läpparna.

Här finns sol och skratt och gröna träd, men jag saknar dig.

Varje natt genomlever jag allt igen, ända från november tills nu.

Du gav mig ett ultimatum, och jag valde dig. Eller oss, det låter bättre. Livet har stannat upp för en stund trots att det utåt sett flyter på som vanligt. Min mage är tom och snart är såret läkt. Jag räknar på p-piller kartan hur många dagar sedan - tio. Tio dagar av smärta, sorg och skam förenat med insikten om hur stor din kärlek till mig är. Den är inte villkorslös, men den är allt du kan ge och för det älskar jag dig enormt.

Det blev ingen sömn i natt igen. Sjukhuset igår var det värsta jag har varit med om. Blev så gott som tvingad att stoppa upp några piller i mig på morgonen, som satte igång sammandragningar. Sedan åkte vi in, och när sköterskan kallt bad mig att byta om inför ingreppet brast det. Jag ville inte. Hoppades att mitt barn skulle överleva cytotecen så jag fick åka hem igen. Tusen tankar snurrade runt, vad gör jag, hjälp mig, jag är fruktansvärt törstig. Men strax började det blöda mellan mina ben, jag blev satt på drop och så småningom inskickad för operation. Kommer ihåg att de gav mig något lugnande precis innan narkosläkaren ledde fram mig till gynstolen, och min sista vakna blick föll över den nerblodade sjukhusbädden. Mitt barn.

Narkosen var underbar, när jag låg på uppvaket kändes kroppen lätt och lugn, min själ flög ovanför någonstans. Mummlade "tack så mycket" till personalen (tack för vad?). Försökte att tänka bort dubbelseendet och bete mig normalt för att få vara med min älskling igen. Han satt där i den svarta skinnsoffan med en lättad blick när de rullade ut mig. Vi fick vara ensamna i ett rum med schabloner av seriefigurer målade på de gråvita väggarna, och jag blev bjuden på juice, ostmackor och choklad; jag åt som aldrig för och njöt av att få svalka mitt uttorkade svalg. Ångesten kom krypande i takt med att allting klarnade i huvudet, och väl här hemma har den stegvis ökat till outhärdlig. Jag har dödat mitt lilla knyte. Hur i helvete ska jag leva med det?

Hur ska man klara av att vara stark och följa sitt hjärta, när ingen förstår? Inom mig växer ett svart hål, och inom några timmar slutar mitt knytes lilla hjärta att slå. Vet inte om jag klarar att vakna upp och hålla om min tomma mage, vakna upp med ett sår i min livmoder. (Och du drar en lättnadens suck i korridoren). Har inte sovit en sekund i natt, så fort jag sluter mina ögon ser jag allt så tydligt - sjukhusets vita väggar, stålinstrument och blod. Orkar inte orkar inte orkar inte mer.

Ibland känner jag ett enormt behov av att vara barn igen. Jag har passerat gränsen mitt-i-mellan och nu finns det ingen återvändo. Minns du som jag, hur enkelt allt var?
Kärleken och tryggheten, den var enorm; i mammas tillrättavisningar och pappas starka armar. I broderns bus och våra barnsliga bråk. I sänglampan med det milda vita ljuset. I lekarnas magi där man i ena stunden var troll och i nästa prinsessa. I vetskapen om att man alltid kunde skylla ifrån sig, eftersom man ändå var minst och svagast.

Allt annat har vi trängt bort. Som när vi inte fick äta godis på måndagar. Och när vi var tvungna att borsta tänderna. Och tomten som var farlig bakom skägget. Eller alla de andra otaliga tillfällen då vi inte fick vår vilja igenom.

Jag är vuxen nu, men jag får fortfarande inte alltid min vilja igenom. Skillnaden är att jag kan inte längre lägga mig ner på marken och skrika, eller vägra, eller skylla på någon annan. Jag måste veta hur man stavar till svåra ord som konsekvensetik och även följa dess ståndpunkter. Jag måste inneha en känsla av plikt och moral, och klara av överväga vad som är rätt och fel. Vad som bör göras och vad som inte bör göras.

Vi håller alla på att ta farväl av ett liv som ännu inte sett dagens ljus. Tysnaden i väntrummet är inte främmande för mig, men alltid lika skrämmande. Man pratar inte om sånt vi går igenom nu.

(Och inom oss slår ett litet hjärta som snart skall stanna).

Du blev åtta veckor gammal, mitt älskade lilla knyte. Du var oväntad, opassande men aldrig oönskad. En del av mig kommer alltid att sakna dig, ångra beslutet, och undra hur den lilla pricken på ultraljudet skulle ha sett ut. Kanske kommer jag någon dag önska att jag vore starkare och orkat kämpa för dig ensam. Men just nu orkar jag inte och för det måste jag förlåta mig själv. Gå vidare, leva min ungdom ytterligare ett par år och sedan försöka igen.