Indiansommar
Jag tror att vädret spelar oss ett spratt.
Strömavbrott
Flickan ingenting
Hon som du tog i din hand
Som du drog tätt intill
Som du kysste omkull
Som fick dela din tyngd
Som fick somna i dina armar
För att snart vakna upp,
Och vara ingens igen
Med nyckel & lås
Och som tur är, har jag begåvats med förmågan (ja, något ska man ju begåvas med...) att komma ihåg texter en lång tid efter att jag läst eller skapat dem. Därför började jag rota i minnet här om kvällen och återskapa mina tidiga tonårs bekymmer med papper och penna. Resten rotade jag fram i mina skrivbordslådor, i form av min gamla hederliga pappers-dagbok, som jag tvingade mig själv att läsa. För att aldrig glömma hur det var.
I samma syfte började jag skriva här. För att adrig glömma hur det var. Denna bloggen är mitt känsloarkiv, ett ställe dit jag vänder mig när mitt hjärta behöver ventilation. AC för själen. Lösenordsskyddad för att skydda det innersta.
Ett ögonblick i taget
Min fina farmor använde sig en gång av det uttrycket när hon beskrev den svåraste tiden i sitt liv. En tid då barnen var små och hjälplösa, ekonomin i kris och farfar gjorde en annan på smällen (Vilket även är historien om mina 5 halvblods-kusiner som jag aldrig har träffat, men den historien kan vi hoppa över).
Det är så vi får ta det. Var minut för sig, var timma, var dag så går det. Till slut är pusslet lagt, och vi kan se att mönstret i vår livskris i själva verket var ganska fascinerande. Mörkt och snårigt på vissa ställen, lite kantstött där bitarna inte riktigt passat samman - men ändå vackert.
En sak som egentligen är rätt humoristisk är hur var människa bär ett storhetsvansinne inom sig. Mer eller mindre. När vi mår dåligt växer ofta megalomanin, vi beskyller helt enkelt omvärlden för vårt elände, vilket ibland kan vara både nödvändigt och befogat men även enklare än att inse att vi själva måste rycka upp oss. I grund och botten är vår sorg den samma. Lika så vår trängtan efter att bli sedda, älskade och aktade.
En skugga mer, en strimmas förlorade glans
En skugga mer, en strimmas förlorade glans
Har reducerats till namnlös elegans,
I varje korpträd som vajar
Över hennes milda kinder
Tankar som fridfullt formas
Så rena, så rara men ändå,
vältaliga...
Ett försök att översätta en bit av Lord Byrons "She walks through beauty". Gammalengelska är svårt.
Hursomhelst, för mycket tid för tänkande just nu.
Egentligen är det nog inte vännerna som är frånvarande, det är jag själv (i min bubbla). En vag existens. Jag saknar att verkligen känna.
Ambivalent.
För samtidigt är det vad jag är rädd för. Att känna efter. Att känna knivhuggen i buken, krampen i höger hjärtkammare, revan i min bröstkorg och fantomsmärtorna efter en romans som aldrig fanns. Precis när man tror att det inte kan bli värre, så blir det. Då flyr man, in i dimman.
Soldat
Krossa glasrutan mellan oss och omvärlden
Låt oss väcka tröttheten brutalt,
Bryta upp med sammanbrotten
Låt oss stå stadigt på våra egna fötter,
Med eller utan
någons händer att hålla
ingens älskling
Det gör ont i mig just nu. Det gör ont i mig när jag tänker på allt som inte är som det ska. När jag tänker på sommaren som tycks försvinna i regn och jobb, vännerna som verkar frånvarande, kärleksemestrar och lyckliga kvällar som jag inte får ta del av, bästisen som reser iväg och lämnar mig här hemma i ett helt år. Hösten, vintern, regnet, regnet allt det grå och ensamheten (som jag aldrig slutar tjata om, den är för påtaglig).
Men på något sätt måste det ändå ordna sig. Det måste det.
Längtan utan väntan
Min fantasi ljuger. Du väntar kanske. Men inte på mig.
Lasternas lista
Persikor
Choklad (90% )
Cappucino
Tahini
Keso
Yoghurt-cashew nötter
Hallon
Samhörighet
samtidigt så vet jag att det inte är rätt av mig att begära en förändring.
Jag vill möta min själsfrände, den ultimata människan, som alltid alltid är min. Orealistiskt jag vet. Och det närmaste jag kan komma is leaving for London om 2 veckor. Crap.
Notis
Vad bryr sig en vind om förbud?
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
(Hjalmar Gullberg)
Ladies & gentlemen
Igår var jag ute och drack drinkar med tre fina flickor. Det var en helmysig onsdagskväll, defenitiv vardagslyx.
Idag får jag sota för mina synder (vodka) och dras med en pulserande huvudvärk. Det pågår ett dunkande disco i mitt kranium och min kropp är den irriterade grannen våningen under. Men det gör det samma. För även idag har varit rätt fantastiskt - tack vare min bästa vän, Café Kringlan och en stor dos koffein.
En sak som dock gör mig upprörd är alla de idiotiska män som tror sig ha rätt att tilltala oss kvinnor hur som de behagar. Det är INTE okej att vräka ur sig sexsistiska kommentarer till en tjej på gatan - oavsett hur vacker/ söt / sexig ni finner henne. Vad hände med alla gentlemän där ute?
En väg ut
Jag är desperat nu. SATAN.
"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you"
Det är nåt som inte stämmer
Och det knyter sig i maggropen,
När vi talar tyst om ångesten vi försöker fly ifrån
Sorgekanter i små veck runt mina ögon
