Det finns inget romatiskt med döden (eller knytnävar)
Jag ska sluta läsa tidningen. Jag vill inte höra mer, jag vill inte se fler bilder på blommor, ljus och polisavspärringar. Blåvita band som skiljer av dunkla skogsbryn där någon blev sönderslagen i natt - igen. En flicka, en dotter, en syster, en vän, en älskad, en död.
Under sommaren 2009 har vi fått bevittna flera ofattbara dåd. Unga pojkar som förvandlas till kallblodiga mördare, offret är en jämnårig tjej som har någon slags relation till gärningsmannen. För kärleken säger en, det var inte meningen påstår en annan.
Sprit och testosteron, så heter förklaringen i GP:s spalt. "Vi måste tala med våra barn om alkoholens inverkan" - sant, javisst. Det är ingen nyhet att ungdomar dricker för mycket. Men ni föräldrar måste även tala med barnen om kärlek, respekt och samvete. Om handlingar och konsekvenser. Och ni måste framförallt visa dem vad detta innebär i det verkliga livet. Föregå med gott exempel.
Hur många kvinnor blir egentligen misshandlade av närstående män i Sverige varje år?
Tusentals. De värsta fallen slutar med mord. På grund av avundsjuka, osäkerhet och kontrollbehov. Ömma ord som varvas med sparkar och knytnävslag bryter snabbt ner även den starkaste kvinnan. Och vad finns kvar i ett förhållande när kärleken har ersatts av rädsla?
Ingenting. För det finns inget romaniskt med döden, att göra någon illa är aldrig någonsin ett bevis på kärlek. Det borde varenda unge känna till.
(Jag vågade. Jag tordes skicka in ovanstående insändare till tidningen. Det spelar ingen roll om den blir publicerad eller inte, för jag VÅGADE.)
