Mio!

Du är ute ikväll. Jag är ensam hemma. Åh, som jag har längtat efter att få vara för mig själv en stund. Inte för att din närvaro gör mig ont, tvärtom, du är det bästa som har hänt mig.

En del saker som du gör driver mig förvisso till vansinne. Som när du lämnar smulor på köksbordet, smutsiga strumpor i soffan eller spelar alldeles för hög dansbands-musik. Och ibland känns det som om jag inte lever upp till dina krav, trots att du påstår att jag är för bra för dig. Det är jag inte.

Det finns tre garanterade stadier i varje skede av ett liv - födelse, existens, död. Ett stadie uppstår, varar och sinar så småningom ut eller omvandlas till något nytt. Likaså förhållanden. Jag älskar dig så mycket, och tanken på att jag en dag kanske inte kommer vara din, pinar mig.
Du brukar säga att jag inte skall tänka så mycket - vi är ju unga för tusan - och visst älskling, du har rätt. Jag grubblar, analyserar, vänder och vrider på varje liten fundering. Det gör mig knäpp. Tur att du också är det, på ditt egna lilla vis.

Hur som helst - Kärleken är en vinglig balansgång mellan självuppfyllelse, lyckorus, uppoffringar och ängslan. Och jag vill att du ska veta, med varendaste cell i din kropp, att jag aldrig har älskat så här förut.