Mio!

Osämjan hänger i luften, såsom tunga rengdroppar som snart faller ner. Gråa moln svävar ovanför våra huvuden, luften är trött då den nyss burit tunga ord, och din rygg som vänt sig emot mig är en nattsvart mur. Jag når inte fram till dig i detta ögonblick, men någonstans vet jag, att jag snart kommer ligga inlindad i din famn igen. För det slutar alltid så.

Man skiljer inte ett hav från sin strandlinje. Nej, man skiljer inte på sånt som hör ihop.