Mio!

Ibland känner jag ett enormt behov av att vara barn igen. Jag har passerat gränsen mitt-i-mellan och nu finns det ingen återvändo. Minns du som jag, hur enkelt allt var?
Kärleken och tryggheten, den var enorm; i mammas tillrättavisningar och pappas starka armar. I broderns bus och våra barnsliga bråk. I sänglampan med det milda vita ljuset. I lekarnas magi där man i ena stunden var troll och i nästa prinsessa. I vetskapen om att man alltid kunde skylla ifrån sig, eftersom man ändå var minst och svagast.

Allt annat har vi trängt bort. Som när vi inte fick äta godis på måndagar. Och när vi var tvungna att borsta tänderna. Och tomten som var farlig bakom skägget. Eller alla de andra otaliga tillfällen då vi inte fick vår vilja igenom.

Jag är vuxen nu, men jag får fortfarande inte alltid min vilja igenom. Skillnaden är att jag kan inte längre lägga mig ner på marken och skrika, eller vägra, eller skylla på någon annan. Jag måste veta hur man stavar till svåra ord som konsekvensetik och även följa dess ståndpunkter. Jag måste inneha en känsla av plikt och moral, och klara av överväga vad som är rätt och fel. Vad som bör göras och vad som inte bör göras.