Mio!

Vi håller alla på att ta farväl av ett liv som ännu inte sett dagens ljus. Tysnaden i väntrummet är inte främmande för mig, men alltid lika skrämmande. Man pratar inte om sånt vi går igenom nu.

(Och inom oss slår ett litet hjärta som snart skall stanna).

Du blev åtta veckor gammal, mitt älskade lilla knyte. Du var oväntad, opassande men aldrig oönskad. En del av mig kommer alltid att sakna dig, ångra beslutet, och undra hur den lilla pricken på ultraljudet skulle ha sett ut. Kanske kommer jag någon dag önska att jag vore starkare och orkat kämpa för dig ensam. Men just nu orkar jag inte och för det måste jag förlåta mig själv. Gå vidare, leva min ungdom ytterligare ett par år och sedan försöka igen.