Som om ingenting hänt
I vissa lägen i livet står man ensam. Detta är ett sådant läge. Du säger att du kommer finnas vid min sida, torka mina tårar och göra allt för att du & jag ska forsätta tillsammans. Jag vet att vi båda borde ha tagit större ansvar, dock kan jag inte komma ifrån tanken att utan dig hade jag aldrig behövt gå igenom det här. Jag älskar dig, oavsett vad som händer men nu tvingas jag älska dig lite mindre. För nu vet jag att vi inte klarar vad som helst tillsammans. Och du är trots allt bara en pojke (en av många människor jag drömt om).
Problemet är att vi befinner oss på helt olika plan. Jag har tappat intresset för de ytliga nöjen som du kallar ditt liv. Jag finner inte längre någon tillfredsställelse i skitsnack och sena nätter. Jag är beredd att lämna över mitt hjärta och liv till ett barn. Det är inte du. Du ber mig istället att ta död på det...
Orättvist ja visst, jag ska inte lägga över all min frustration på dig, älskling. Vet bara inte vad jag ska ta mig till och hur jag ska kunna leva med mitt beslut.
Du lovar mig en familj i framtiden. Den framtid som du planerat för oss två. Ett tvivel har börjat uppstå inom mig, vad vill jag? Kan jag leva med dig?
I din världsbild kallas mina känslostormar för hormoner. Hormoner som inom någon vecka har försvunnit och då återgår vi till vår normala tillvaro. Som om ingenting har hänt. Hormoner eller inte, situationen har redan lämnat djupa spår i mig. Och minnet av det lilla knytet jag aldrig fick älska, lämnar mig aldrig.
Problemet är att vi befinner oss på helt olika plan. Jag har tappat intresset för de ytliga nöjen som du kallar ditt liv. Jag finner inte längre någon tillfredsställelse i skitsnack och sena nätter. Jag är beredd att lämna över mitt hjärta och liv till ett barn. Det är inte du. Du ber mig istället att ta död på det...
Orättvist ja visst, jag ska inte lägga över all min frustration på dig, älskling. Vet bara inte vad jag ska ta mig till och hur jag ska kunna leva med mitt beslut.
Du lovar mig en familj i framtiden. Den framtid som du planerat för oss två. Ett tvivel har börjat uppstå inom mig, vad vill jag? Kan jag leva med dig?
I din världsbild kallas mina känslostormar för hormoner. Hormoner som inom någon vecka har försvunnit och då återgår vi till vår normala tillvaro. Som om ingenting har hänt. Hormoner eller inte, situationen har redan lämnat djupa spår i mig. Och minnet av det lilla knytet jag aldrig fick älska, lämnar mig aldrig.
Kommentarer
Trackback
