Mio!

För mig är en abort ingen liten sak, det är ett val som kommer påverka mitt liv på många plan, vad jag än väljer. Du påstår att det bör vara "som att dra ut en vaxpropp", vilket gör att jag känner mig oerhört kränkt. Förstår du inte att det är ett liv som växer inom mig? en liten pojke eller flicka som vi har skapat tillsammans. Hela min kropp är inställd på att hålla fast i detta liv, att vårda det, att älska det. Vet du att barnet redan har armar och ett hjärta som slår?

Jag är så villrådig. Jag vet inte vad jag ska göra. Att tvinga dig in i en papparoll, är inget jag ämnar att göra. Kanske är det som du säger, själviskt av mig att inte kunna erbjuda mitt barn en pappa. Men å andra sidan vet jag att jag kommer kunna ge mitt barn kärlek och trygghet även om jag står ensam i det här. Vem säger att du alltid kommer finnas vid min sida? Hur kan du garantera att du inte drar dig ur den dagen vi skaffar barn "på riktigt"?

Vi trodde att ingenting kunde förstöra mellan oss. Just nu känner jag både en stor sorg att förlora barnet, och en stor sorg att förlora dig om jag behåller barnet. Det här är det jävligaste jag har gått igenom, men jag finner ett enormt stöd i tanken att det inte alltid kommer kännas såhär. Ingen känsla varar för evigt - varken sorg eller glädje. Jag har kämpat mig igenom så mycket mörker, och hur hopplöst det än verkade för stunden, har ljuset alltid återfunnits. Hur framtiden ser ut vet jag inte, jag vet bara att den finns där och att jag är stark nog att hantera den.