Mio!

"Paranoia är ett sjukligt tillstånd av överdriven misstänksamhet"

Tack wikipedia. nu förstår jag precis(?)

Inatt drömde jag att jag tappade alla mina tänder. Det var riktigt jobbigt. Jag stod där med mina stora nördglasögon på nästippen & tårarna började rulla ner för mina kinder allt eftersom tänderna ploppade ur en för en. Jag fångade dem i min hand, kände hur deras hårda yta mjuknade och smulades sönder. Kvar fanns bara en ljummen vit gegga bestående av saliv & emalj i mot min handflata. Då storgrät jag. Sen vaknade jag.
Vidskeplig och jävlig som jag är var jag snarast tvungen att kolla upp vad detta har för betydelse, vilket är följande:

"Tappa tänder - Det kommer en positiv förändring, ju mer dramatisk tandtappning desto större förändring. Symboliken är hämtad från vår barndom då tappandet av mjölktänderna skedde samtidigt med att de allra flesta fick nya horisonter. Vi fick vara uppe längre, bytte skola och fick nya kompisar"

yey där ser man, inte så illa trots allt!

Du sa att det inte kändes på riktigt.
Visst jag kan förstå vad du menar. Vi ville för mycket och det blev så fel. Under en kort men intensiv period levde vi i någon slags dimmig drömtillvaro om oss. Men det var aldrig vi. Bara du & jag. Kanske hoppades jag lite mer trots allt. Kanske är det därför jag sitter här och gråter över dig.

Nu i efterhand förstår jag att det var upplagt för att någon skulle bli sårad.  Men varför i helvete skulle det vara jag?!

Igår blev jag dumpad. DUMPAD. På samma bänk som vi träffades vid för första gången. Jag kommer ihåg varenda liten detalj från den kvällen. Framför allt kommer jag ihåg när vi satt på tåget och jag skulle hem. Du kysste mig och sa att du ville vara med mig. Sen gick allt så jävla fort. Hej, kyssar, kärlek(?), sötnos, jag gillar dig, vi har haft kul men hejdå.

Aj.aj. aj. Satan vad ont det gör.
Jag vet på riktigt inte var jag ska ta vägen.


Fan jag orkar inte.

För den sjuttonde drar jag, underbaring & några flaskor med rom (nåja, vodka blire nog) till värmland!
Verklighetsflykt & ljuv musik är precis vad jag behöver just nu.

Högt upp på en klippa med utsikt över det klarblåa glittrande havet.  Mjuka kyssar och sammanflätande händer. solvarma kroppar som smälter samman i nuet. Ljudet av dina andetag. Ljudet av mina. Vi vet att vi inte borde men...
 

fan. jag ringde.

????????
men ring.
mig.
nu.

Jag säger inte att det är ditt fel, trots att du kunde gjort mer.
åh, du är så naiv men ändå så...
varje gång jag tänker efter...
jag vet, du vet att jag hatar att fråga
sant eller falskt? vem vet...vad du är ute efter!

Det snurrar i mitt huvud, du är långt borta, jag vill vara nära dig, allt är gröt, jag vet inte,  jag vet verkligen inte men idag ska bli bra ändå.

Jag som skulle sluta göra såhär.

Jag tänker väldigt mycket. Väldigt för mycket ibland. Jag har alltid varit en hopplös dagdrömmare, en sån där person som kan verka helt frånvarande mitt bland alla andra. Hon som sitter längst bak i klassrummet och stirrar längtansfullt ut genom fönstret. Tjejen vars namn  måste upprepas upp till tre gånger innan respons. Hon som gick in i en lyktstolpe en gång, kanske två förresten, eller tre om telefonstolpar räknas. Och då ska vi inte tala om träd. Så det gör vi inte.  
När andra räknar minuter och jagar sekunder står hennes klocka stilla. För varför bry sig egentligen?

Min överlevnadsstrategi gick ut på att inte orka. Jag vävde in mig i mina drömmars skyddsnät för att slippa bli besviken och sårad. För livet känns. Både åt det ena och det andra hållet. och inte kan väl jag vara lycklig? på riktigt?

Vi har alla varit där nån gång, fängslade av dåtidens vemod eller distraherade av morgondagens prövningar. Vissa människor har förmågan att slita sig när verkligheten kallar, andra fastnar och blir passiva åskådare till nuet. Vad som gör skillnaden vet jag inte. Jag hade turen att möta något som fick mig att vakna. Min sjukdomstid var ett helvete, men den fick mig att inse. visst är världen surrealistisk och visst är det enklare att inte bry sig. men varför inte ta chansen?

För ett år sedan var jag så gott som död. När jag kollar igenom bilderna på mig själv från den tiden fattar jag knappt att det är jag.  Flickan som stirrar med tom & uppgiven blick mot kameralinsen, hennes kropp är tunn som en tändsticka, hennes kinder är insjunkna & hyn totalt färglös, som hos ett spöke.
Det är inte jag. Det var inte jag. Jag kände inte alltså levde jag inte.

Ibland tar sorgsenheten över när jag tänker på allt som jag har missat, mer än trehundrasexitofem dagar av mitt unga liv. Men jag har insett nu att de dagarna var värda, för de gjorde mig verkligen starkare. What doesn't kill you... ja ni fattar. Så sant.

Snart när jag orkar ska jag skriva en mer utförlig berättelse. Att sätta ord på allting är så svårt, särsklit när känslorna fortfarande gör ont.

Ta hand om er.

Midsommar blev en mysig tillställning trots allt. Kvällen tillbringades i ett hus mitt i skogen där jag möttes av skumma människor, massa god mat, regn, Bob Dylan, galna diskussioner & en enorm jordgubbstårta (förmodligen största jag sett någonsin). När det sedan var dags för att tänka på refrängen vandrade jag och mitt sällskap 3 kilometer genom ödebyggden för att tillbringa natten på världens finaste landställe. När vi väl kom fram däckade vi i den stora vita soffan omringade av 2 snälla hundar & cirka 100 mjuka kuddar.

Ångesten som jag kände förvandlades till en midsommarnattsdröm för att sedan övergå i ömtålig nostalgi. Jag somnade i ett lyckorus men vaknade utan dig vid min sida & tänkte genast; vad spelar det för roll?