Mio!

Gamla kärlekar går och förlovar sig. En annan dricker billig champange & dansar med flippade techno-killar på röda sten.

(Har jag nämt att jag avskyr techno?)

Tänk att det fortfarande, efter en så lång tid, emellanåt gör så ont att jag bara vill krypa ihop till en boll & dö.

Jag låste dina läppar med mina
För att slippa höra dig säga
Det som din blick redan sagt
För jag visste att jag inte ville veta!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Ändå visste jag precis. Nu vet jag inte vad jag gjorde & hur jag kunde veta hur man gör.


Life's a messy mess.

Jag känner en konstnärlig dam som bor i ett vackert blått hus med stora fönster. På vinden bevarar hon en gömma med fantastiska vintage kläder. Hon kan tyvärr inte bära dem längre efter sjuttiotre år i vimmlet.

Därför tillhör dessa fantastiska 50, 60 & 70-tals skapelser numera mig!


Ps. Hon bakar även delikat äppelkaka.

September andas sina sista timmar. Jag andas vita moln.
 Regnet faller mot rutan, de sista septemberdropparna. Jag faller precis som dem.

Varför känner jag såhär?

Jag hatar att ha roligt utan dig. Det sägs att allt känns bättre ju längre tiden går men jag saknar saknar saknar dig, ditt fina hår & dina vackra ögon & sättet de såg på mig. Jag saknar att krama sönder dig & pussa dig tills jag inte orkar. Jag saknar din katt, din doft & att vakna i ditt rum. Jag hoppas att du saknar saknar saknar mig men jag vet att du kanske kramar nån annan. För jag har kramat nån annan, kysst några andra, låtsas att jag inte bryr mig. Ingen kysser som du.

För en liten tid sedan författade jag ovanstående text. En sådan där hopplös dag då jag kände mig ensamast i världen. 
Jag mår fortfarande inte helt okej.  Men nu när jag är 1 månad och 3 dagar visare inser jag att du inte är orsaken till mina deppiga dagar.

trubbel i mitt huvud, tankar, känslor, trubbel i mina ben, mina armar, min hud och i mina händer. Det händer för mycket, trubbel med saker & ting & vänner.
 

September närmar sig snabbt med kyliga morgonar & dagg i gräset. Ljuset förändras, vitt sommarljus blir gyllene höstsol, långa dagar blir längre kvällar, svala vindar blir kalla vindar som virvlar runt nyfallna löv. Stränderna lämmnas tomma & skräpiga, nyfunna vänner återvänder hem, sommarrommanser tar slut. Men framförallt så förvandlas semesterskratt till ljumma vardagsleenden när skolan och jobben drar igång.
Igår återvände verkligheten till mig. Andra studiåret av tre har påbörjats och jag känner mig inte särsklit motiverad. Trots att jag har det bästa sommarlovet i mitt liv att tänka tillbaka på. Kanske pågrund av. Så mycket har hänt de senaste månaderna, Jag har varit glad, ledsen, hoppfull, förrvirrad. Jag har blivit kär, dumpad, förtvivlad & slutligen lycklig igen. Det är dags att börja fokusera igen, inte låta tankarna sväva iväg. Även om klockan fem mörkret inte känns lockande, inte heller novemberregnet eller historialektionerna. Men jag vet att jag kan klara det. Hösten kan bli fin.