Mio!

En skugga mer, en strimmas förlorade glans

Har reducerats till namnlös elegans,

I varje korpträd som vajar

Över hennes milda kinder

Tankar som fridfullt formas

Så rena, så rara men ändå,
vältaliga...

Ett försök att översätta en bit av Lord Byrons "She walks through beauty". Gammalengelska är svårt.

Hursomhelst, för mycket tid för tänkande just nu.
Egentligen är det nog inte vännerna som är frånvarande, det är jag själv (i min bubbla). En vag existens. Jag saknar att verkligen känna.

Ambivalent.
 
För samtidigt är det vad jag är rädd för. Att känna efter. Att känna knivhuggen i buken, krampen i höger hjärtkammare, revan i min bröstkorg och fantomsmärtorna efter en romans som aldrig fanns. Precis när man tror att det inte kan bli värre, så blir det. Då flyr man, in i dimman.

Det gör ont i mig just nu. Det gör ont i mig när jag tänker på allt som inte är som det ska. När jag tänker på sommaren som tycks försvinna i regn och jobb, vännerna som verkar frånvarande, kärleksemestrar och lyckliga kvällar som jag inte får ta del av, bästisen som reser iväg och lämnar mig här hemma i ett helt år. Hösten, vintern, regnet, regnet allt det grå och ensamheten (som jag aldrig slutar tjata om, den är för påtaglig).

Men på något sätt måste det ändå ordna sig. Det måste det.  

Igår var jag ute och drack drinkar med tre fina flickor. Det var en helmysig onsdagskväll, defenitiv vardagslyx.

Idag får jag sota för mina synder (vodka) och dras med en pulserande huvudvärk. Det pågår ett dunkande disco i mitt kranium och min kropp är den irriterade grannen våningen under. Men det gör det samma. För även idag har varit rätt fantastiskt - tack vare min bästa vän, Café Kringlan och en stor dos koffein.

En sak som dock gör mig upprörd är alla de idiotiska män som tror sig ha rätt att tilltala oss kvinnor hur som de behagar. Det är INTE okej att vräka ur sig sexsistiska kommentarer till en tjej på gatan - oavsett hur vacker/ söt / sexig ni finner henne. Vad hände med alla gentlemän där ute?

Helgen formades precis efter mina förväntningar, den stora staden i det lilla landet söderut är ett av mina absoluta favoritställen. Atmosfären, stilen, arkitekturen, klubbarna, parkerna, det obegripliga språket och de vackra männen fascinerar mig. 

En annan sak som fascinerar mig är kyrkogårdar. Det är ett sådant behagligt lugn över dem. Vi besökte platsen där HC andersen, och säkert tusen andra vilar. Platsen med alla gravarna var nästan som ett sagoland, men ändå så realistisk, en överblick av naturens gång, vad som komma skall.
 
Jag har dessutom (på tal om kyrkogårdar) - precis som resten av världen - drabbats av nyheten om Jacksons död. En legend har gått ur tiden,  ett fenomen, en älskad & hatad, beundrad och betraktad men samtidigt helt ordinär människosjäl har vandrat vidare. The King of Pop är död. Och jorden fortsätter snurra.

Visionerna förändras beroende på vilka val vi gör i livet.

Det bästa med att inte vara rädd, är att våga leva livet fullt ut.

Vi kommer aldrig kunna skydda oss, vi lever för att dö.

Därför är det ingen idé att hålla tillbaka.