Mio!

Du sluter dina händer över hålet i min mage. Jag fylls av eufori av ett ögonblick (samma verkan som koffein). Sekunderna senare, när du släpper taget, känner jag mig lika ihålig igen.

Jag hade glömt hur det kändes. Att vara nära. När ni var tillräckligt unga för hemmafester och hångel i soffan var jag fast i ett mentalt helvete, präglat av självsvält och självförakt. Jag fyllde arton, jag fyllde min kropp med vodka och förlorade min krog-oskuld. Blev beroende av uppmärksamhet, varma händer, varma sängar.  Offrade mycket för en pojke med gröna ögon. Men det var bara en saga. Och sådana är jag ju för gammal för.

Jag fyllde nitton. Blev en aning mindre naiv, slutade hoppas på sånt som ändå-inte-händer-mig. Det var snart ett år sedan.

Jag fyller snart tjugo - lastgammal. Och jag vet inte om jag vill.

Så kom Oktober igen. Fåglarna har flugit, frosten återvänt. Löven har färgats, sen fallit.

Indien var dunderunderbart. 3 veckor av intryck och insikter som jag kommer bära med mig livet ut.

Nu sitter jag här (hemma?) med magkramp och tillbaka längtan. Rädd för att leva genom andra igen. Bakom plexiglasrutan.

Förhoppningsvis har mina upplevelser gjort mig starkare än så - om inte annat så är jag väldigt mycket mer tacksam för alla förmåner i mitt liv.

I natt, I tidiga timmen, lämnar jag Sverige för tre svindlande veckor i Himalayah-bergen samt ett par svettiga dagar i New Delhi.

Det känns overkligt, oroligt, otroligt.

Och jag tog en konstpaus för att se om du hade något att fylla i. Det hade du inte. Du bara stod där, för nära, med ditt dumma flin och jag hoppades innerligt att du inte skulle kyssa mig. Det gjorde du. Tusen minnesbilder flög genom mitt huvud, blixtrade till och knockade omkull mig. Jag föll, pladask, för dina mjuka läppar. Precis som jag hade befarat att jag skulle göra.

Och du såg på mig med glitterögon, och jag kunde inte motstå att svara med det lilla leendet som gör dig knäsvag. Våra kroppsspråk spelar egentligen ingen roll för det enda vi har är denna augustikväll och den kom flera år försent. Snart åker du hem till ditt nymålade hus i förorten, lägger dig trött och tung på tempur-madrassen brevid din blivande fru, stryker henne över håret. Hennes blanksvarta raka är så olikt mitt lockiga kastanjehår. Det känner dina fingrar nu.

Samtidigt som jag sörjer gnistan en stund efter du har lämnat mig med den, så drar jag en lättnadens suck. Jag skulle aldrig stå ut med din mesiga snällhet. Den får mig bara att känna mig elak. Och jag är inte typen som ger upp min självständighet för en man med sammetsblick.

Jag ska sluta läsa tidningen. Jag vill inte höra mer, jag vill inte se fler bilder på blommor, ljus och polisavspärringar.  Blåvita band som skiljer av dunkla skogsbryn där någon blev sönderslagen i natt - igen. En flicka, en dotter, en syster, en vän, en älskad, en död.

Under sommaren 2009 har vi fått bevittna flera ofattbara dåd. Unga pojkar som förvandlas till kallblodiga mördare, offret är en jämnårig tjej som har någon slags relation till gärningsmannen. För kärleken säger en, det var inte meningen påstår en annan.

Sprit och testosteron, så heter förklaringen i GP:s spalt. "Vi måste tala med våra barn om alkoholens inverkan" - sant, javisst. Det är ingen nyhet att ungdomar dricker för mycket. Men ni föräldrar måste även tala med barnen om kärlek, respekt och samvete. Om handlingar och konsekvenser. Och ni måste framförallt visa dem vad detta innebär i det verkliga livet. Föregå med gott exempel.

Hur många kvinnor blir egentligen misshandlade av närstående män i Sverige varje år?
Tusentals. De värsta fallen slutar med mord. På grund av avundsjuka, osäkerhet och kontrollbehov. Ömma ord som varvas med sparkar och knytnävslag bryter snabbt ner även den starkaste kvinnan. Och vad finns kvar i ett förhållande när kärleken har ersatts av rädsla? 

Ingenting. För det finns inget romaniskt med döden, att göra någon illa är aldrig någonsin ett bevis på kärlek.  Det borde varenda unge känna till.

(Jag vågade. Jag tordes skicka in ovanstående insändare till tidningen. Det spelar ingen roll om den blir publicerad eller inte, för jag VÅGADE.)

Jag sitter i tystnad vid mitt köksbord och sörplar i mig en kopp kaffe samtidigt som jag drar fingrarna över bordsskivans slitna yta. Flera rispor och ojämnheter har uppstått under årens lopp, träet är inte längre ljust björkfärgat, snarare gulfläckigt. Som om ingen någonsin brytt sig om att torka efter sig.

Ett av de ljus som jag har tänt - jag tänder tre värmeljus varje morgon - blåser plötsligt ut sig självt när stearinet har sinat. Röken slingar sig som en snok på flykt, men tunnas snart ut till osynliga partiklar i luften. En tanke slår mig. Tänk att det finns liv & rörelse även i det som sägs sakna en själ, i renodlad materia.

Även människokroppen består av materia. Materia består i sin tur till största delen av tomrum, i form av milslånga avstånd mellan atomernas elektroner,protoner och neutroner. Vi är alltså själar i tomrum. Eller så är jag bara ovanligt morgontokig.