Mina tårar, din frustration
Det är bara sorg alltihop. Bara sorg.
Jag vet, jag vill
På något sätt ska jag ta mig ur den här situationen levande (och starkare). Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag vet.
Som om ingenting hänt
I vissa lägen i livet står man ensam. Detta är ett sådant läge. Du säger att du kommer finnas vid min sida, torka mina tårar och göra allt för att du & jag ska forsätta tillsammans. Jag vet att vi båda borde ha tagit större ansvar, dock kan jag inte komma ifrån tanken att utan dig hade jag aldrig behövt gå igenom det här. Jag älskar dig, oavsett vad som händer men nu tvingas jag älska dig lite mindre. För nu vet jag att vi inte klarar vad som helst tillsammans. Och du är trots allt bara en pojke (en av många människor jag drömt om).
Problemet är att vi befinner oss på helt olika plan. Jag har tappat intresset för de ytliga nöjen som du kallar ditt liv. Jag finner inte längre någon tillfredsställelse i skitsnack och sena nätter. Jag är beredd att lämna över mitt hjärta och liv till ett barn. Det är inte du. Du ber mig istället att ta död på det...
Orättvist ja visst, jag ska inte lägga över all min frustration på dig, älskling. Vet bara inte vad jag ska ta mig till och hur jag ska kunna leva med mitt beslut.
Du lovar mig en familj i framtiden. Den framtid som du planerat för oss två. Ett tvivel har börjat uppstå inom mig, vad vill jag? Kan jag leva med dig?
I din världsbild kallas mina känslostormar för hormoner. Hormoner som inom någon vecka har försvunnit och då återgår vi till vår normala tillvaro. Som om ingenting har hänt. Hormoner eller inte, situationen har redan lämnat djupa spår i mig. Och minnet av det lilla knytet jag aldrig fick älska, lämnar mig aldrig.
Problemet är att vi befinner oss på helt olika plan. Jag har tappat intresset för de ytliga nöjen som du kallar ditt liv. Jag finner inte längre någon tillfredsställelse i skitsnack och sena nätter. Jag är beredd att lämna över mitt hjärta och liv till ett barn. Det är inte du. Du ber mig istället att ta död på det...
Orättvist ja visst, jag ska inte lägga över all min frustration på dig, älskling. Vet bara inte vad jag ska ta mig till och hur jag ska kunna leva med mitt beslut.
Du lovar mig en familj i framtiden. Den framtid som du planerat för oss två. Ett tvivel har börjat uppstå inom mig, vad vill jag? Kan jag leva med dig?
I din världsbild kallas mina känslostormar för hormoner. Hormoner som inom någon vecka har försvunnit och då återgår vi till vår normala tillvaro. Som om ingenting har hänt. Hormoner eller inte, situationen har redan lämnat djupa spår i mig. Och minnet av det lilla knytet jag aldrig fick älska, lämnar mig aldrig.
Lilla knytet
Ingen annan än jag vill ha dig. Jag är övertygad om att de skulle älska dig som jag redan gör om de bara fick hålla dig. De kommer inte få hålla dig, inte nu. Jag hoppas att du kan förlåta mig och att du återvänder till mig om några år när din pappa är redo.
Liv
Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon,
en ädelsten
i din hand
Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta
viskar sanningen:
att jag är värd
mer än guld.
Jag är din ögonsten,
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.
Mitt barn
Måste vara stark i mitt beslut. Allt för många gånger har jag låtit mig hanteras, överlåtit mina val och våndor på andra. Jag vet att jag klarar detta, jag vet att det kommer bli fantastiskt. Hoppas av hela mitt hjärta att älsklingen kommer att stå vid min sida. Om inte, så vet jag att jag fixar det ändå. All min kärlek och trygghet ska jag ge dig.
Abort
Jag måste börja med att säga att det här inte är något som mitt hjärta vill göra. Men omständigheterna och omgivningens påtryckningar ger mig inget val, jag måste vänta. Mitt barn behöver sin pappa. Att avbryta graviditeten gör ont, så ont att det svartnar när jag tänker på det. Men mitt barn behöver inte lida, och det är viktigast av allt. En dag ska jag ge dig all min kärlek.
Det skulle inte bli såhär. Jag bara gråter och gråter, fast jag innerst inne vill glädjas. Alla förbjudna tankar är redan tänkta, är det en liten pojke eller flicka där inne? hur skulle du se ut? har du ärvt mina lockar och pappas vackra grönblåa ögon?
Jag vill inte. Jag får inte tänka så mycket. Det här är det bästa för alla just nu, hur ont det än gör. Min älskling är inte redo och jag är fortfarande ung. Om några år ska vi ha en familj. Än så länge har vi varandra.
Det skulle inte bli såhär. Jag bara gråter och gråter, fast jag innerst inne vill glädjas. Alla förbjudna tankar är redan tänkta, är det en liten pojke eller flicka där inne? hur skulle du se ut? har du ärvt mina lockar och pappas vackra grönblåa ögon?
Jag vill inte. Jag får inte tänka så mycket. Det här är det bästa för alla just nu, hur ont det än gör. Min älskling är inte redo och jag är fortfarande ung. Om några år ska vi ha en familj. Än så länge har vi varandra.
Vad ska jag ta mig till?
För mig är en abort ingen liten sak, det är ett val som kommer påverka mitt liv på många plan, vad jag än väljer. Du påstår att det bör vara "som att dra ut en vaxpropp", vilket gör att jag känner mig oerhört kränkt. Förstår du inte att det är ett liv som växer inom mig? en liten pojke eller flicka som vi har skapat tillsammans. Hela min kropp är inställd på att hålla fast i detta liv, att vårda det, att älska det. Vet du att barnet redan har armar och ett hjärta som slår?
Jag är så villrådig. Jag vet inte vad jag ska göra. Att tvinga dig in i en papparoll, är inget jag ämnar att göra. Kanske är det som du säger, själviskt av mig att inte kunna erbjuda mitt barn en pappa. Men å andra sidan vet jag att jag kommer kunna ge mitt barn kärlek och trygghet även om jag står ensam i det här. Vem säger att du alltid kommer finnas vid min sida? Hur kan du garantera att du inte drar dig ur den dagen vi skaffar barn "på riktigt"?
Vi trodde att ingenting kunde förstöra mellan oss. Just nu känner jag både en stor sorg att förlora barnet, och en stor sorg att förlora dig om jag behåller barnet. Det här är det jävligaste jag har gått igenom, men jag finner ett enormt stöd i tanken att det inte alltid kommer kännas såhär. Ingen känsla varar för evigt - varken sorg eller glädje. Jag har kämpat mig igenom så mycket mörker, och hur hopplöst det än verkade för stunden, har ljuset alltid återfunnits. Hur framtiden ser ut vet jag inte, jag vet bara att den finns där och att jag är stark nog att hantera den.
Jag är så villrådig. Jag vet inte vad jag ska göra. Att tvinga dig in i en papparoll, är inget jag ämnar att göra. Kanske är det som du säger, själviskt av mig att inte kunna erbjuda mitt barn en pappa. Men å andra sidan vet jag att jag kommer kunna ge mitt barn kärlek och trygghet även om jag står ensam i det här. Vem säger att du alltid kommer finnas vid min sida? Hur kan du garantera att du inte drar dig ur den dagen vi skaffar barn "på riktigt"?
Vi trodde att ingenting kunde förstöra mellan oss. Just nu känner jag både en stor sorg att förlora barnet, och en stor sorg att förlora dig om jag behåller barnet. Det här är det jävligaste jag har gått igenom, men jag finner ett enormt stöd i tanken att det inte alltid kommer kännas såhär. Ingen känsla varar för evigt - varken sorg eller glädje. Jag har kämpat mig igenom så mycket mörker, och hur hopplöst det än verkade för stunden, har ljuset alltid återfunnits. Hur framtiden ser ut vet jag inte, jag vet bara att den finns där och att jag är stark nog att hantera den.
Falla tillbaka
De dagarna då jag är glad känns det som jag aldrig kommer att vara ledsen igen. Varför är vissa dagar så svarta? Varför känns min kropp så tung?
Och vetskapen att de alltid kommer tillbaka, det är jävligast av allt.
Och vetskapen att de alltid kommer tillbaka, det är jävligast av allt.
Vi lever med frågorna, inte svaren
Hennes liv är en evighetslång verklighetsflykt. Skolan, vännerna, kärleken och det tråkiga städjobbet på Östra är bara en fasad för att dölja saknaden av framtidsvisioner. Vet inte riktigt var hon hör hemma, vem hon är, allt sånt där som man borde ha funderat mer på för tre fyra årsen. Du är tjugo år nu, skärp dig. Skaffa en plan, en dröm, sluta älta, fly, gömma dig. Det håller inte längden.
Toffel
Skillnaden är att jag aldrig ber dig om någonting. Det du är räcker för mig.
Det du begär. Räcker jag för dig?
Det du begär. Räcker jag för dig?
Måndag, nåndag
Skriver och raderar. Tänker och tänker men det blir aldrig bra, på riktigt. Var finns alla ord när man behöver dem?
Kan man skilja ett hav från dess strandlinje?
Osämjan hänger i luften, såsom tunga rengdroppar som snart faller ner. Gråa moln svävar ovanför våra huvuden, luften är trött då den nyss burit tunga ord, och din rygg som vänt sig emot mig är en nattsvart mur. Jag når inte fram till dig i detta ögonblick, men någonstans vet jag, att jag snart kommer ligga inlindad i din famn igen. För det slutar alltid så.
Man skiljer inte ett hav från sin strandlinje. Nej, man skiljer inte på sånt som hör ihop.
Man skiljer inte ett hav från sin strandlinje. Nej, man skiljer inte på sånt som hör ihop.
Chapter 2
Du är ute ikväll. Jag är ensam hemma. Åh, som jag har längtat efter att få vara för mig själv en stund. Inte för att din närvaro gör mig ont, tvärtom, du är det bästa som har hänt mig.
En del saker som du gör driver mig förvisso till vansinne. Som när du lämnar smulor på köksbordet, smutsiga strumpor i soffan eller spelar alldeles för hög dansbands-musik. Och ibland känns det som om jag inte lever upp till dina krav, trots att du påstår att jag är för bra för dig. Det är jag inte.
Det finns tre garanterade stadier i varje skede av ett liv - födelse, existens, död. Ett stadie uppstår, varar och sinar så småningom ut eller omvandlas till något nytt. Likaså förhållanden. Jag älskar dig så mycket, och tanken på att jag en dag kanske inte kommer vara din, pinar mig.
Du brukar säga att jag inte skall tänka så mycket - vi är ju unga för tusan - och visst älskling, du har rätt. Jag grubblar, analyserar, vänder och vrider på varje liten fundering. Det gör mig knäpp. Tur att du också är det, på ditt egna lilla vis.
Hur som helst - Kärleken är en vinglig balansgång mellan självuppfyllelse, lyckorus, uppoffringar och ängslan. Och jag vill att du ska veta, med varendaste cell i din kropp, att jag aldrig har älskat så här förut.
En del saker som du gör driver mig förvisso till vansinne. Som när du lämnar smulor på köksbordet, smutsiga strumpor i soffan eller spelar alldeles för hög dansbands-musik. Och ibland känns det som om jag inte lever upp till dina krav, trots att du påstår att jag är för bra för dig. Det är jag inte.
Det finns tre garanterade stadier i varje skede av ett liv - födelse, existens, död. Ett stadie uppstår, varar och sinar så småningom ut eller omvandlas till något nytt. Likaså förhållanden. Jag älskar dig så mycket, och tanken på att jag en dag kanske inte kommer vara din, pinar mig.
Du brukar säga att jag inte skall tänka så mycket - vi är ju unga för tusan - och visst älskling, du har rätt. Jag grubblar, analyserar, vänder och vrider på varje liten fundering. Det gör mig knäpp. Tur att du också är det, på ditt egna lilla vis.
Hur som helst - Kärleken är en vinglig balansgång mellan självuppfyllelse, lyckorus, uppoffringar och ängslan. Och jag vill att du ska veta, med varendaste cell i din kropp, att jag aldrig har älskat så här förut.
Chapter 1
Ett tag trodde jag att ingenting skulle hända. Fyra månader senare sitter jag här i vår soffa och saknar dig trots att du precis har passerat ut genom dörren. Vår dörr, med våra namn på brevinkastet. Mitt namn strax under ditt.
Lindgren
Brodin
Det var den 14 november och det ösregnade (som alltid vid den tiden på året). Vi möttes vid Kungsport, det var du och jag, din vän och min vän. Vi gick vidare till en sjaskig pub där du inom loppet av femton minuter fått i dig fyra tvåor och var gladast på stället - vilket jag i efterhand har insett att du alltid är. Gladast alltså.
Inget spektakulärt inträffade egentligen den kvällen; jag ramlade ur Trädets kö och du drog upp mig, vi höll om varandra, dansade och kysstes i nått hörn på andra våningen. Ordinär fyllekärlek. Vem kunde ana att det skulle utvecklas till något mer?
Lindgren
Brodin
Det var den 14 november och det ösregnade (som alltid vid den tiden på året). Vi möttes vid Kungsport, det var du och jag, din vän och min vän. Vi gick vidare till en sjaskig pub där du inom loppet av femton minuter fått i dig fyra tvåor och var gladast på stället - vilket jag i efterhand har insett att du alltid är. Gladast alltså.
Inget spektakulärt inträffade egentligen den kvällen; jag ramlade ur Trädets kö och du drog upp mig, vi höll om varandra, dansade och kysstes i nått hörn på andra våningen. Ordinär fyllekärlek. Vem kunde ana att det skulle utvecklas till något mer?
Botten
Jag har slutat med allt jag inte orkar och är påväg ner igen.
(Behöver dig nu)
(Behöver dig nu)
Ett dolt jag
Just nu vill jag bara prata med någon som förstår mig. Någon som vet hur mitt huvud fungerar och att allt inte bara blir bra av sig själv eller av en klapp på axeln. Jag vill ha en bamsekram av någon som känner igen min ångest, som inte skräms av den. Någon som vet hur det är att dansa natten igenom med ett brustet hjärta och att musiken alltid helar. Någon som emmellanåt också slits mellan plikterna och den fria jävla viljan, frustrationen över att inte bara kunna göra som man behagar.
Jag har allt jag vill ha nu (utom kontroll). Vissa våndor läker bara inte.
Jag har allt jag vill ha nu (utom kontroll). Vissa våndor läker bara inte.
Osynliga sår
Det känns som mina osynliga sår har rispats upp,
Jag blöder transparent blod
Min aorta töms sakta (osynligt)
Jag blir yr och varm och kall
Och sömnig... Får jag lov att sova nu?
Jag blöder transparent blod
Min aorta töms sakta (osynligt)
Jag blir yr och varm och kall
Och sömnig... Får jag lov att sova nu?
Snöstorm
Saker man kan göra när himlen yr och utgången blockeras av vitt blött fluff; läsa poesi, ringa sin bästa vän, gråta en skvätt, önska att man var i London och dansade natten igenom, vänta på att hjärtat ska slå en signal, sakna honom, sakna honom, sakna honom... känna sig som en beroende osjälvständig skitunge och hoppas på bättre tider (och våren).
Sårbar
Det känns fantastiskt förrvirrande att du är det viktigaste i mitt liv nu. Rädslan för att förlora dig finns där hela tiden. Jag försöker undvika att yttra den, men den lyser genom ögonen ibland när du drar dig undan. Jag känner mig fysiskt ofullständig utan dig. En arm om axeln, en hand på mitt bröst, sammanflätade fingrar eller bara en enkel smekning i förbifarten är allt som krävs.