Mio!

September närmar sig snabbt med kyliga morgonar & dagg i gräset. Ljuset förändras, vitt sommarljus blir gyllene höstsol, långa dagar blir längre kvällar, svala vindar blir kalla vindar som virvlar runt nyfallna löv. Stränderna lämmnas tomma & skräpiga, nyfunna vänner återvänder hem, sommarrommanser tar slut. Men framförallt så förvandlas semesterskratt till ljumma vardagsleenden när skolan och jobben drar igång.
Igår återvände verkligheten till mig. Andra studiåret av tre har påbörjats och jag känner mig inte särsklit motiverad. Trots att jag har det bästa sommarlovet i mitt liv att tänka tillbaka på. Kanske pågrund av. Så mycket har hänt de senaste månaderna, Jag har varit glad, ledsen, hoppfull, förrvirrad. Jag har blivit kär, dumpad, förtvivlad & slutligen lycklig igen. Det är dags att börja fokusera igen, inte låta tankarna sväva iväg. Även om klockan fem mörkret inte känns lockande, inte heller novemberregnet eller historialektionerna. Men jag vet att jag kan klara det. Hösten kan bli fin.

Copenhagen = too much party, too little time

Jag har drabbats av världens förkylning, mitt huvud känns svullet, det är säkert dubbelt stort som normalt och jag kraxar som en kråka. Fy. Låt mig va nedrans virus.
Nu ska jag krypa ner under mitt täcke och forsätta låtsas att världen inte excisterar utanför.

O herre. Vad som händer i augusti stannar i augusti. Jag är inte direkt fin i kanten, snarare rejält kantstött men nu e´re nog.

Köpenhamn om fyra dagar. Salongberusad är vad som gäller.