Mio!

Nyss hemkommen från The streets of London, där min bästa vän numera ramlar fram. Inget blev riktigt som det skulle. Storartade planer övergick i småskalig kaos. Ibland undrar jag varför vissa motgångar måste drabba just mig, just då det passar som alldra sämst. Eller blundar jag endast för det goda?

I luften påväg hem flyttas jag en timme fram och en tillbaka. Tidszoner vs vintertid. Sparade jag en timme av mitt liv?

Samtidigt försöker någon galning spränga sexans spårvagn, med en hemmagjord bomb runt magen. Göteborg stannar upp. Folket i Linnéstaden blir temporärt hemlösa. Vad tänker a-lagaren på bänken utanför hagabion om det?

Du sluter dina händer över hålet i min mage. Jag fylls av eufori av ett ögonblick (samma verkan som koffein). Sekunderna senare, när du släpper taget, känner jag mig lika ihålig igen.

Jag hade glömt hur det kändes. Att vara nära. När ni var tillräckligt unga för hemmafester och hångel i soffan var jag fast i ett mentalt helvete, präglat av självsvält och självförakt. Jag fyllde arton, jag fyllde min kropp med vodka och förlorade min krog-oskuld. Blev beroende av uppmärksamhet, varma händer, varma sängar.  Offrade mycket för en pojke med gröna ögon. Men det var bara en saga. Och sådana är jag ju för gammal för.

Jag fyllde nitton. Blev en aning mindre naiv, slutade hoppas på sånt som ändå-inte-händer-mig. Det var snart ett år sedan.

Jag fyller snart tjugo - lastgammal. Och jag vet inte om jag vill.

Så kom Oktober igen. Fåglarna har flugit, frosten återvänt. Löven har färgats, sen fallit.