Mio!

Vi håller alla på att ta farväl av ett liv som ännu inte sett dagens ljus. Tysnaden i väntrummet är inte främmande för mig, men alltid lika skrämmande. Man pratar inte om sånt vi går igenom nu.

(Och inom oss slår ett litet hjärta som snart skall stanna).

Du blev åtta veckor gammal, mitt älskade lilla knyte. Du var oväntad, opassande men aldrig oönskad. En del av mig kommer alltid att sakna dig, ångra beslutet, och undra hur den lilla pricken på ultraljudet skulle ha sett ut. Kanske kommer jag någon dag önska att jag vore starkare och orkat kämpa för dig ensam. Men just nu orkar jag inte och för det måste jag förlåta mig själv. Gå vidare, leva min ungdom ytterligare ett par år och sedan försöka igen.

Det är bara sorg alltihop. Bara sorg.

På något sätt ska jag ta mig ur den här situationen levande (och starkare). Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag vet.

I vissa lägen i livet står man ensam. Detta är ett sådant läge. Du säger att du kommer finnas vid min sida, torka mina tårar och göra allt för att du & jag ska forsätta tillsammans. Jag vet att vi båda borde ha tagit större ansvar, dock kan jag inte komma ifrån tanken att utan dig hade jag aldrig behövt gå igenom det här. Jag älskar dig, oavsett vad som händer men nu tvingas jag älska dig lite mindre. För nu vet jag att vi inte klarar vad som helst tillsammans. Och du är trots allt bara en pojke (en av många människor jag drömt om).

Problemet är att vi befinner oss på helt olika plan. Jag har tappat intresset för de ytliga nöjen som du kallar ditt liv. Jag finner inte längre någon tillfredsställelse i skitsnack och sena nätter. Jag är beredd att lämna över mitt hjärta och liv till ett barn. Det är inte du.  Du ber mig istället att ta död på det...
Orättvist ja visst, jag ska inte lägga över all min frustration på dig, älskling. Vet bara inte vad jag ska ta mig till och hur jag ska kunna leva med mitt beslut.

Du lovar mig en familj i framtiden. Den framtid som du planerat för oss två. Ett tvivel har börjat uppstå inom mig, vad vill jag? Kan jag leva med dig?
I din världsbild kallas mina känslostormar för hormoner. Hormoner som inom någon vecka har försvunnit och då återgår vi till vår normala tillvaro. Som om ingenting har hänt. Hormoner eller inte, situationen har redan lämnat djupa spår i mig. Och minnet av det lilla knytet jag aldrig fick älska, lämnar mig aldrig.

Ingen annan än jag vill ha dig. Jag är övertygad  om att de skulle älska dig som jag redan gör om de bara fick hålla dig. De kommer inte få hålla dig, inte nu. Jag hoppas att du kan förlåta mig och att du återvänder till mig om några år när din pappa är redo.

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon,
en ädelsten
i din hand

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta
viskar sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten,
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.

Måste vara stark i mitt beslut. Allt för många gånger har jag låtit mig hanteras, överlåtit mina val och våndor på andra. Jag vet att jag klarar detta, jag vet att det kommer bli fantastiskt. Hoppas av hela mitt hjärta att älsklingen kommer att stå vid min sida. Om inte, så vet jag att jag fixar det ändå. All min kärlek och trygghet ska jag ge dig.

Jag måste börja med att säga att det här inte är något som mitt hjärta vill göra. Men omständigheterna och omgivningens påtryckningar ger mig inget val, jag måste vänta. Mitt barn behöver sin pappa. Att avbryta graviditeten gör ont, så ont att det svartnar när jag tänker på det. Men mitt barn behöver inte lida, och det är viktigast av allt. En dag ska jag ge dig all min kärlek.

Det skulle inte bli såhär. Jag bara gråter och gråter, fast jag innerst inne vill glädjas. Alla förbjudna tankar är redan tänkta, är det en liten pojke eller flicka där inne? hur skulle du se ut? har du ärvt mina lockar och pappas vackra grönblåa ögon?

Jag vill inte. Jag får inte tänka så mycket. Det här är det bästa för alla just nu, hur ont det än gör. Min älskling är inte redo och jag är fortfarande ung. Om några år ska vi ha en familj. Än så länge har vi varandra.

För mig är en abort ingen liten sak, det är ett val som kommer påverka mitt liv på många plan, vad jag än väljer. Du påstår att det bör vara "som att dra ut en vaxpropp", vilket gör att jag känner mig oerhört kränkt. Förstår du inte att det är ett liv som växer inom mig? en liten pojke eller flicka som vi har skapat tillsammans. Hela min kropp är inställd på att hålla fast i detta liv, att vårda det, att älska det. Vet du att barnet redan har armar och ett hjärta som slår?

Jag är så villrådig. Jag vet inte vad jag ska göra. Att tvinga dig in i en papparoll, är inget jag ämnar att göra. Kanske är det som du säger, själviskt av mig att inte kunna erbjuda mitt barn en pappa. Men å andra sidan vet jag att jag kommer kunna ge mitt barn kärlek och trygghet även om jag står ensam i det här. Vem säger att du alltid kommer finnas vid min sida? Hur kan du garantera att du inte drar dig ur den dagen vi skaffar barn "på riktigt"?

Vi trodde att ingenting kunde förstöra mellan oss. Just nu känner jag både en stor sorg att förlora barnet, och en stor sorg att förlora dig om jag behåller barnet. Det här är det jävligaste jag har gått igenom, men jag finner ett enormt stöd i tanken att det inte alltid kommer kännas såhär. Ingen känsla varar för evigt - varken sorg eller glädje. Jag har kämpat mig igenom så mycket mörker, och hur hopplöst det än verkade för stunden, har ljuset alltid återfunnits. Hur framtiden ser ut vet jag inte, jag vet bara att den finns där och att jag är stark nog att hantera den.

De dagarna då jag är glad känns det som jag aldrig kommer att vara ledsen igen. Varför är vissa dagar så svarta? Varför känns min kropp så tung?

Och vetskapen att de alltid kommer tillbaka, det är jävligast av allt.