Mio!

fan. jag ringde.

????????
men ring.
mig.
nu.

Jag säger inte att det är ditt fel, trots att du kunde gjort mer.
åh, du är så naiv men ändå så...
varje gång jag tänker efter...
jag vet, du vet att jag hatar att fråga
sant eller falskt? vem vet...vad du är ute efter!

Det snurrar i mitt huvud, du är långt borta, jag vill vara nära dig, allt är gröt, jag vet inte,  jag vet verkligen inte men idag ska bli bra ändå.

Jag som skulle sluta göra såhär.

Jag tänker väldigt mycket. Väldigt för mycket ibland. Jag har alltid varit en hopplös dagdrömmare, en sån där person som kan verka helt frånvarande mitt bland alla andra. Hon som sitter längst bak i klassrummet och stirrar längtansfullt ut genom fönstret. Tjejen vars namn  måste upprepas upp till tre gånger innan respons. Hon som gick in i en lyktstolpe en gång, kanske två förresten, eller tre om telefonstolpar räknas. Och då ska vi inte tala om träd. Så det gör vi inte.  
När andra räknar minuter och jagar sekunder står hennes klocka stilla. För varför bry sig egentligen?

Min överlevnadsstrategi gick ut på att inte orka. Jag vävde in mig i mina drömmars skyddsnät för att slippa bli besviken och sårad. För livet känns. Både åt det ena och det andra hållet. och inte kan väl jag vara lycklig? på riktigt?

Vi har alla varit där nån gång, fängslade av dåtidens vemod eller distraherade av morgondagens prövningar. Vissa människor har förmågan att slita sig när verkligheten kallar, andra fastnar och blir passiva åskådare till nuet. Vad som gör skillnaden vet jag inte. Jag hade turen att möta något som fick mig att vakna. Min sjukdomstid var ett helvete, men den fick mig att inse. visst är världen surrealistisk och visst är det enklare att inte bry sig. men varför inte ta chansen?

För ett år sedan var jag så gott som död. När jag kollar igenom bilderna på mig själv från den tiden fattar jag knappt att det är jag.  Flickan som stirrar med tom & uppgiven blick mot kameralinsen, hennes kropp är tunn som en tändsticka, hennes kinder är insjunkna & hyn totalt färglös, som hos ett spöke.
Det är inte jag. Det var inte jag. Jag kände inte alltså levde jag inte.

Ibland tar sorgsenheten över när jag tänker på allt som jag har missat, mer än trehundrasexitofem dagar av mitt unga liv. Men jag har insett nu att de dagarna var värda, för de gjorde mig verkligen starkare. What doesn't kill you... ja ni fattar. Så sant.

Snart när jag orkar ska jag skriva en mer utförlig berättelse. Att sätta ord på allting är så svårt, särsklit när känslorna fortfarande gör ont.

Ta hand om er.

Midsommar blev en mysig tillställning trots allt. Kvällen tillbringades i ett hus mitt i skogen där jag möttes av skumma människor, massa god mat, regn, Bob Dylan, galna diskussioner & en enorm jordgubbstårta (förmodligen största jag sett någonsin). När det sedan var dags för att tänka på refrängen vandrade jag och mitt sällskap 3 kilometer genom ödebyggden för att tillbringa natten på världens finaste landställe. När vi väl kom fram däckade vi i den stora vita soffan omringade av 2 snälla hundar & cirka 100 mjuka kuddar.

Ångesten som jag kände förvandlades till en midsommarnattsdröm för att sedan övergå i ömtålig nostalgi. Jag somnade i ett lyckorus men vaknade utan dig vid min sida & tänkte genast; vad spelar det för roll?

-Men herregud, inte trodde jag att mio sysslade med sånt!

Detta är ett citat från ett par dagar sen då min sysslings mamma uppenbarligen fick reda på att jag hade följt med 2 killar (obs inte samtidigt!) hem från krogen. Thanks a lot sister.

Nu är det bara en tidsfråga innan djungeltelegrafen når min kära gamla farmor och hon svimmar vid telefonen.

du är vacker, du är ledsen, du är arg, du är glad
jag behöver dig i mitt liv - jag menar varje dag
det värmer hela min kropp bara jag får röra dig
jag har inte riktigt förstått det sätt du kan röra mig
men det finns ingen situation du inte är välkommen i
när allt är som jävligast och när allt är komedi

Mio har äntligen blivit med blogg. Mycket nöje.


Man måste först vara ung & dum för att bli gammal & vis.
Och jag gör det på mitt eget sätt.