Mio!

Just nu vill jag bara prata med någon som förstår mig. Någon som vet hur mitt huvud fungerar och att allt inte bara blir bra av sig själv eller av en klapp på axeln. Jag vill ha en bamsekram av någon som känner igen min ångest, som inte skräms av den. Någon som vet hur det är att dansa natten igenom med ett brustet hjärta och att musiken alltid helar. Någon som emmellanåt också slits mellan plikterna och den fria jävla viljan, frustrationen över att inte bara kunna göra som man behagar. 

Jag har allt jag vill ha nu (utom kontroll). Vissa våndor läker bara inte.

Det känns som mina osynliga sår har rispats upp,
Jag blöder transparent blod
Min aorta töms sakta (osynligt)
Jag blir yr och varm och kall
Och sömnig... Får jag lov att sova nu?

Saker man kan göra när himlen yr och utgången blockeras av vitt blött fluff; läsa poesi, ringa sin bästa vän, gråta en skvätt, önska att man var i London och dansade natten igenom, vänta på att hjärtat ska slå en signal, sakna honom, sakna honom, sakna honom... känna sig som en beroende osjälvständig skitunge och hoppas på bättre tider (och våren).