Livets alla skiftningar, är inte så växlingsrika som människonaturens känslor
"Livets alla skiftningar, är inte så växlingsrika som människonaturens känslor"
Dags att gå och dra nåt gammalt över huvudet.
(Livet är en saga om vi vill)
Jag har redan konstaterat att jag älskar dina rådjursögon & att dina kindben gör sig bra i bredbildsformat. Du måste vara det vackraste som någonsin gått upprät på två ben. Jag leker med förbjudna tankar.
Sockerbomb!
fy fan, jag har trillat dit! igen!
Min kropp är i ständigt behov av det raffinerade vita giftet, så kallat socker. Min hjärna för en ständig kamp för att hålla mina klåfingriga tassar borta från de farliga (men åh, så ljuva) frestelserna.
Nu får det vara nog. Imorgon är det jag som hoppar på detox-vecka. Smärtsamt men sant.
Väntrum
spänningen ligger i luften,
så närvarande att den går att ta på
som tunt papier-maché mot fingertopparna
våra andetag knastrar
bryter tystnaden
ansträngda flackande blickar
ögon möts adrig i rum som dessa
Aldrig mer en duktig flicka
Hennes ryggtavla beskriver en fallen ängel. De stripiga tunga lockarna vilar mot hennes axlar, i saknad av det liv och rörelse som vinden brukade ge dem. Konturerna av hennes skulderblad liknar vingar, vingar av brosk och ben, omslutna av hud men för tunga för att flyga.
Människan har 24 revben, 12 på vardera sida. Jag kan tydligt bekräfta att 8 av hennes sticker ut. De sticker i min blick. Det är nog inte bara jag som räknar revben genom den tunna bomullstrikån; ändå skäms jag. Jag tycker inte om att betrakta människor på det viset. Men samtidigt tror jag mig veta vem hon är, för jag har själv varit där.
Hon är en av många, änglaflickor, tändstickstjejer, anorektiker. De som fallit offer för prestationsångest, de som alltid varit osynliga, aldrig tillräckligt duktiga. Symptomen är nu tydliga, de tynar bort, bleknar, vittrar sönder inuti.
Att gömma huvudet i händerna
Jag tror inte på förbud & måsten, jag tror på konsekvenser. Mitt stora dilemma i nuet är att jag inte kan hantera konskvenserna av mitt eget handlande.
Är det ens värt att försöka, när man inombords redan har gett upp?
