Mio!

Det är med en klump i halsen och en underlig känsla i kroppen som jag säger farväl till denna blogg. Vi har varit med om så mycket tillsammans, Mio och jag. För två och ett halvt år sedan var jag fortfarande tonåring, olyckligt kär, stundvis olycklig och otroligt förvirrad. Mio blev min räddning i många stunder, hjälpte mig att andas och att skingra mina tankar. Men det är dags att gå vidare.

TACK och HEJDÅ.

Och jag minns att jag satt där på en mur vid sjutiden i juni, precis innan solen sänkte sig mot horisonten som jag blickade ut över. Jag var tjugo år och alldeles ensam.