Mio!

Här finns sol och skratt och gröna träd, men jag saknar dig.

Varje natt genomlever jag allt igen, ända från november tills nu.

Du gav mig ett ultimatum, och jag valde dig. Eller oss, det låter bättre. Livet har stannat upp för en stund trots att det utåt sett flyter på som vanligt. Min mage är tom och snart är såret läkt. Jag räknar på p-piller kartan hur många dagar sedan - tio. Tio dagar av smärta, sorg och skam förenat med insikten om hur stor din kärlek till mig är. Den är inte villkorslös, men den är allt du kan ge och för det älskar jag dig enormt.

Det blev ingen sömn i natt igen. Sjukhuset igår var det värsta jag har varit med om. Blev så gott som tvingad att stoppa upp några piller i mig på morgonen, som satte igång sammandragningar. Sedan åkte vi in, och när sköterskan kallt bad mig att byta om inför ingreppet brast det. Jag ville inte. Hoppades att mitt barn skulle överleva cytotecen så jag fick åka hem igen. Tusen tankar snurrade runt, vad gör jag, hjälp mig, jag är fruktansvärt törstig. Men strax började det blöda mellan mina ben, jag blev satt på drop och så småningom inskickad för operation. Kommer ihåg att de gav mig något lugnande precis innan narkosläkaren ledde fram mig till gynstolen, och min sista vakna blick föll över den nerblodade sjukhusbädden. Mitt barn.

Narkosen var underbar, när jag låg på uppvaket kändes kroppen lätt och lugn, min själ flög ovanför någonstans. Mummlade "tack så mycket" till personalen (tack för vad?). Försökte att tänka bort dubbelseendet och bete mig normalt för att få vara med min älskling igen. Han satt där i den svarta skinnsoffan med en lättad blick när de rullade ut mig. Vi fick vara ensamna i ett rum med schabloner av seriefigurer målade på de gråvita väggarna, och jag blev bjuden på juice, ostmackor och choklad; jag åt som aldrig för och njöt av att få svalka mitt uttorkade svalg. Ångesten kom krypande i takt med att allting klarnade i huvudet, och väl här hemma har den stegvis ökat till outhärdlig. Jag har dödat mitt lilla knyte. Hur i helvete ska jag leva med det?

Hur ska man klara av att vara stark och följa sitt hjärta, när ingen förstår? Inom mig växer ett svart hål, och inom några timmar slutar mitt knytes lilla hjärta att slå. Vet inte om jag klarar att vakna upp och hålla om min tomma mage, vakna upp med ett sår i min livmoder. (Och du drar en lättnadens suck i korridoren). Har inte sovit en sekund i natt, så fort jag sluter mina ögon ser jag allt så tydligt - sjukhusets vita väggar, stålinstrument och blod. Orkar inte orkar inte orkar inte mer.

Ibland känner jag ett enormt behov av att vara barn igen. Jag har passerat gränsen mitt-i-mellan och nu finns det ingen återvändo. Minns du som jag, hur enkelt allt var?
Kärleken och tryggheten, den var enorm; i mammas tillrättavisningar och pappas starka armar. I broderns bus och våra barnsliga bråk. I sänglampan med det milda vita ljuset. I lekarnas magi där man i ena stunden var troll och i nästa prinsessa. I vetskapen om att man alltid kunde skylla ifrån sig, eftersom man ändå var minst och svagast.

Allt annat har vi trängt bort. Som när vi inte fick äta godis på måndagar. Och när vi var tvungna att borsta tänderna. Och tomten som var farlig bakom skägget. Eller alla de andra otaliga tillfällen då vi inte fick vår vilja igenom.

Jag är vuxen nu, men jag får fortfarande inte alltid min vilja igenom. Skillnaden är att jag kan inte längre lägga mig ner på marken och skrika, eller vägra, eller skylla på någon annan. Jag måste veta hur man stavar till svåra ord som konsekvensetik och även följa dess ståndpunkter. Jag måste inneha en känsla av plikt och moral, och klara av överväga vad som är rätt och fel. Vad som bör göras och vad som inte bör göras.