Tänk om allt blir bra nu
Jag tänker väldigt mycket. Väldigt för mycket ibland. Jag har alltid varit en hopplös dagdrömmare, en sån där person som kan verka helt frånvarande mitt bland alla andra. Hon som sitter längst bak i klassrummet och stirrar längtansfullt ut genom fönstret. Tjejen vars namn måste upprepas upp till tre gånger innan respons. Hon som gick in i en lyktstolpe en gång, kanske två förresten, eller tre om telefonstolpar räknas. Och då ska vi inte tala om träd. Så det gör vi inte.
När andra räknar minuter och jagar sekunder står hennes klocka stilla. För varför bry sig egentligen?
Min överlevnadsstrategi gick ut på att inte orka. Jag vävde in mig i mina drömmars skyddsnät för att slippa bli besviken och sårad. För livet känns. Både åt det ena och det andra hållet. och inte kan väl jag vara lycklig? på riktigt?
Vi har alla varit där nån gång, fängslade av dåtidens vemod eller distraherade av morgondagens prövningar. Vissa människor har förmågan att slita sig när verkligheten kallar, andra fastnar och blir passiva åskådare till nuet. Vad som gör skillnaden vet jag inte. Jag hade turen att möta något som fick mig att vakna. Min sjukdomstid var ett helvete, men den fick mig att inse. visst är världen surrealistisk och visst är det enklare att inte bry sig. men varför inte ta chansen?
