Aldrig mer en duktig flicka
Framför mig i kön står hon, tjejen som jag har sett här så många gånger förut. Nästan osynlig, men ändå omöjlig att inte lägga märke till. Folk omkring lyfter lite på ögonbrynen, någon viskar nåt i örat på en annan.
Hennes ryggtavla beskriver en fallen ängel. De stripiga tunga lockarna vilar mot hennes axlar, i saknad av det liv och rörelse som vinden brukade ge dem. Konturerna av hennes skulderblad liknar vingar, vingar av brosk och ben, omslutna av hud men för tunga för att flyga.
Människan har 24 revben, 12 på vardera sida. Jag kan tydligt bekräfta att 8 av hennes sticker ut. De sticker i min blick. Det är nog inte bara jag som räknar revben genom den tunna bomullstrikån; ändå skäms jag. Jag tycker inte om att betrakta människor på det viset. Men samtidigt tror jag mig veta vem hon är, för jag har själv varit där.
Hon är en av många, änglaflickor, tändstickstjejer, anorektiker. De som fallit offer för prestationsångest, de som alltid varit osynliga, aldrig tillräckligt duktiga. Symptomen är nu tydliga, de tynar bort, bleknar, vittrar sönder inuti.
Hennes ryggtavla beskriver en fallen ängel. De stripiga tunga lockarna vilar mot hennes axlar, i saknad av det liv och rörelse som vinden brukade ge dem. Konturerna av hennes skulderblad liknar vingar, vingar av brosk och ben, omslutna av hud men för tunga för att flyga.
Människan har 24 revben, 12 på vardera sida. Jag kan tydligt bekräfta att 8 av hennes sticker ut. De sticker i min blick. Det är nog inte bara jag som räknar revben genom den tunna bomullstrikån; ändå skäms jag. Jag tycker inte om att betrakta människor på det viset. Men samtidigt tror jag mig veta vem hon är, för jag har själv varit där.
Hon är en av många, änglaflickor, tändstickstjejer, anorektiker. De som fallit offer för prestationsångest, de som alltid varit osynliga, aldrig tillräckligt duktiga. Symptomen är nu tydliga, de tynar bort, bleknar, vittrar sönder inuti.
Kommentarer
Trackback
