En skugga mer, en strimmas förlorade glans
En skugga mer, en strimmas förlorade glans
Har reducerats till namnlös elegans,
I varje korpträd som vajar
Över hennes milda kinder
Tankar som fridfullt formas
Så rena, så rara men ändå,
vältaliga...
Ett försök att översätta en bit av Lord Byrons "She walks through beauty". Gammalengelska är svårt.
Hursomhelst, för mycket tid för tänkande just nu.
Egentligen är det nog inte vännerna som är frånvarande, det är jag själv (i min bubbla). En vag existens. Jag saknar att verkligen känna.
Ambivalent.
För samtidigt är det vad jag är rädd för. Att känna efter. Att känna knivhuggen i buken, krampen i höger hjärtkammare, revan i min bröstkorg och fantomsmärtorna efter en romans som aldrig fanns. Precis när man tror att det inte kan bli värre, så blir det. Då flyr man, in i dimman.