Mio!

Det blev ingen sömn i natt igen. Sjukhuset igår var det värsta jag har varit med om. Blev så gott som tvingad att stoppa upp några piller i mig på morgonen, som satte igång sammandragningar. Sedan åkte vi in, och när sköterskan kallt bad mig att byta om inför ingreppet brast det. Jag ville inte. Hoppades att mitt barn skulle överleva cytotecen så jag fick åka hem igen. Tusen tankar snurrade runt, vad gör jag, hjälp mig, jag är fruktansvärt törstig. Men strax började det blöda mellan mina ben, jag blev satt på drop och så småningom inskickad för operation. Kommer ihåg att de gav mig något lugnande precis innan narkosläkaren ledde fram mig till gynstolen, och min sista vakna blick föll över den nerblodade sjukhusbädden. Mitt barn.

Narkosen var underbar, när jag låg på uppvaket kändes kroppen lätt och lugn, min själ flög ovanför någonstans. Mummlade "tack så mycket" till personalen (tack för vad?). Försökte att tänka bort dubbelseendet och bete mig normalt för att få vara med min älskling igen. Han satt där i den svarta skinnsoffan med en lättad blick när de rullade ut mig. Vi fick vara ensamna i ett rum med schabloner av seriefigurer målade på de gråvita väggarna, och jag blev bjuden på juice, ostmackor och choklad; jag åt som aldrig för och njöt av att få svalka mitt uttorkade svalg. Ångesten kom krypande i takt med att allting klarnade i huvudet, och väl här hemma har den stegvis ökat till outhärdlig. Jag har dödat mitt lilla knyte. Hur i helvete ska jag leva med det?